Chromefälgar

Richard Göransson vill tillbaks som en vinnare

Premiärhelgen i Danmark blev omskakande för WestCoast Racing. Fram till två varv från mål gick allt enligt plan och till och med bättre.
4 maj, 2011
06:34

Richard Göransson dominerade fullkomligt och nu var det bara två varv säker körning som återstod innan segern, den första för säsongen, var i hamn. Då var olyckan framme och fyrfaldiga STCC-mästaren Richard Göransson och femfaldiga STCC-mästarna WestCoast Racing stod inför en ny och okänd utmaning.

– Det hela var så overkligt, man trycker på bromsen och förväntar sig att det ska ta stopp och nu gick pedalen bara i botten, säger Richard Göransson när han hemma i Örebro en vecka efteråt ser tillbaka på olyckan. Idag mår jag efter omständigheterna väl som det heter men det går upp och ner. Jag har två förstörda ryggkotor med allt vad det innebär så allt man gör smärtar. Smärtan gör att man blir otroligt trött och det är en svår situation att hantera. Jag har ju sedan finalen i Mantorp i höstas laddat och tränat för att ta det femte STCC-guldet och nu är det redan över. Det är väldigt jobbigt.

Olyckan skedde på det näst sista varvet. Richard körde på säkerhet och inbromsningen till första kurvan på Jyllandsringen är enkel. Men bara ett par sekunder senare satt han fast i däcksbarriären. Hastigheten var 87 km/t när han träffade betongmuren

– Missar man sin bromspunkt om så bara med en meter vet man att det kommer bli körigt. Nu gick det i 190 km/t och pedalen gick i botten så när jag väl pumpat upp bromstryck var det redan försent. Jag var utanför spåret i smuts och skräp och med noll grepp. Egentligen är 190 km/t inte särskilt snabbt i en racerbil men när det inte är några marginaler kvar är det plötsligt väldigt snabbt.

Platsen det hände på var inte heller den optimala, hade det hänt annanstans på banan hade det bara varit att styra av och parkera, så det är ju rätt sjukt att det hände just här. Det var mycket tankar som hann fara genom huvudet inklusive hela ens liv. Jag hann också tänka att jag skulle slås medvetslös.

Richard tappade aldrig medvetandet. Istället försökte han ta sig ut ur bilen men det försöket tvingades han avbryta.

– Det gjorde så fruktansvärt ont, det går egentligen inte att beskriva. Det kändes som det var någon som stod och körde in ett järnspett i ryggen. Jag fick panik och behövde bara luft, man känner sig väldigt instängd och vill bara ut. Jag ville få av mig hjälmen och jag lyckades lägga mig ner i bilen med huvudet i stolen vilket gjorde att smärtan släppte lite. Man tror ju att man är lite odödlig och så vill man ju vara tuff, det är väl så man fungerar. Vara den som kliver ut ur bilen, vinkar till publiken och går ner till depån för att snacka om nästa race men det slog mig ganska snabbt att det inte skulle bli så.

Richard fick hjälp ut ur bilen som stod begravd i däcksbarriären och in i ambulansen. Han insåg snabbt att det var en ny situation han stod inför.

– Man är så otroligt fokuserad på att tävla, det är det enda man har i huvudet så det tog ett litet tag innan jag förstod situationen. Det slog mig ganska snabbt att det nog inte var läge för att tänka på nästa race just nu, bilen var skrot. Sen slog det mig att det ju faktiskt också gör väldigt ont och att det nog inte är en sådan dum idé att åka till sjukhuset i alla fall.

Han togs till sjukhuset i Århus. Trots en lång karriär var det här första gången Richard varit med om en allvarlig olycka där han själv blivit svårt skadad och många tankar for genom huvudet.

– Det är en situation man är väldigt låst i, förklarar han. Det enda man hoppas på är positiva rapporter. De gjorde en massa olika tester och jag fick rapport efter rapport och jag hoppades bara att varje rapport var positiv. Hjärnan är ok, benen fungerar och så vidare men till slut kom beskedet med ryggskadorna. Då var det ett väldigt tungt och negativt besked och när jag ett dygn senare tog mina första steg och bara klarade av ett par steg kändes det också jobbigt. Varför fungerar det inte som det brukar? Så här efteråt förstår jag ju att jag faktiskt haft en väldig tur som är så vältränad och också haft bra skydd. Det kunde ha blivit mycket värre. Dagarna på sjukhuset var väldigt jobbiga att hantera men jag vill passa på att tacka alla som hörde av sig till mig och teamet. Det har varit omöjligt att hinna svara alla men varje litet meddelande betydde enormt mycket för att hålla motivationen och humöret uppe.

På sjukhuset konstaterade man snabbt frakturer på två ryggkotor och en lång rehabiliteringstid.

– Läkarna har sagt att jag kommer bli fullt återställd men att det kommer att ta tid. Jag ska ha en stödkorsett i tre månader och jag kan inte träna och just nu har jag så ont att det ändå inte är att tänka på. Hur det blir längre fram får bli en diskussion med läkarna, just nu kan jag inte göra så mycket mer än att vila men mitt första mål är att kunna vara med teamet under helgen i Göteborg och det känns som ett viktigt första mål. Just nu kan jag bara ta en dag i taget och låta den närmsta veckan passera och förhoppningsvis börja känna mig normal igen. Det är faktiskt skönt att slippa tänka på racing just nu men det är också väldigt konstigt. Racing har alltid varit en del av mitt liv och nu är plötsligt den vågskålen i livet tom. Nu väntar en ny balansgång och mer tid tillsammans med familjen.

En helt ny situation för Richard Göransson som sedan länge har varit racerförare på heltid med ett liv helt annorlunda mot vad som nu väntar honom den närmsta tiden.

– Som racerförare lever man ju ett väldigt aktivt liv. Det är inte bara träning och tävlingshelger, det är också mycket PR-aktiviteter med sponsorer och träffar med media och allt sådant är åsidosatt just nu. Plötsligt har jag ett väldigt passivt liv och det är också en stor och samtidigt väldigt svår omställning.

Orsaken till olyckan var klar efter ett par dagar och det visade sig vara ett misstag av teamet. Ett bromsbelägg bak lossnade vilket ledde till den fruktansvärda olyckan. Richard var den första som fick veta det.

– Dick var väldigt proffsig och ringde mig direkt på sjukhuset så fort han visste. Som förare vill man veta orsaken och få en förklaring till vad som har hänt, det är väldigt viktigt. Man kan inte låta bli att fundera på om man själv gjort något fel. Jag misstänkte tidigt att det var ett bromsfel och jag och Dick satt på sjukhuset första kvällen och funderade över vad som kunde ha hänt och vi misstänkte båda att det berodde på ett fel med bromsarna. WestCoast Racing är Sveriges bästa team och jag tänkte aldrig tanken att det kunde ha varit ett misstag av teamet som låg bakom.

Richard förklarar att det inte har påverkat hans syn på teamet eller hans förtroende för teamet.

– Jag har fortfarande 100 % förtroende för Dick och hela WestCoast Racing, säger Richard. Så fort de visste orsaken agerade de väldigt proffsigt. Det här är ju inte bara jobbigt för mig, det är jobbigt för alla i teamet och sättet de har skött det här på är imponerande. Det är en situation som är väldigt svår att förbereda sig på men de hanterade den som proffs och det imponerar på mig.

WestCoast Racing beslutade också tidigt att inte ersätta Richard Göransson med någon annan förare i de race han är borta. Ett beslut som Richard tycker känns hedrande.

– Det var deras beslut och jag har full respekt för det. Jag är också väldigt hedrad att de känner att de inte kan ersätta mig och att teamets partners också står bakom det beslutet. Jag är säker på att Dick funderade länge över vad som var bästa beslutet och han är ett proffs. Jag tror de är stolta att ha mig som förare, jag är definitivt stolt att vara förare hos WestCoast Racing.

Framöver väntar vila, rehabilitering och sen förberedelser för en eventuell comeback senare i år. För Richard Göransson finns det bara ett mål med en comeback.

– Varken jag eller WestCoast Racing är med för att bli tvåa, säger han bestämt. Vi är med för att vinna och i år var målet att ta det sista guldet under nuvarande reglementet. Nu blir det inte så och vi får sätta nya mål tillsammans. En sak är säker, jag kommer att komma tillbaka när både jag och teamet känner att vi kan vinna och inte en dag tidigare. Det är en solklar målsättning för oss, i år kan vi inte slåss om mästerskapet men när vi kommer tillbaka så är det för att slåss om racesegrarna som är kvar. Jag har ett långt avtal med teamet och vi ska definitivt vinna igen.

Innan dess är det dock fortsatt vila som väntar och små mål på vägen mot att komma tillbaka som vinnare.

– Först och främst ska jag bara ta det väldigt lugnt den närmsta veckan, vila upp med familjen och börja känna mig normal igen. För tillfället är allting jobbigt att utföra och man blir snabbt trött så jag ska bara fortsätta vila ett tag, ta en dag i taget och inte tänka så mycket racing. Jag kommer att följa STCC nästa helg men det får bli från soffan hemma. Det ska faktiskt bli intressant att för första gången se det från den sidan alla andra ser det. Jag är säker på att jag kommer att ha en hel del synpunkter även på hur det är, avslutar Richard leende.